Jag är vilse
Under en längre tid har jag frågat mig själv; ska livet vara såhär nu? Jag har känt mig lite tom och funderat på om jag verkligen vill leva ett liv som ser ut på det här viset.
Livet är egentligen inte dåligt just nu. Vi har en underbar dotter, ett hus, varandra och åtminstone en av oss har jobb. Jag har börjat träna. Jag träffar mina vänner då och då. Jag är föräldraledig tillsammans med min syster. Jag har en systerson som
jag älskar. Jag skulle nog till och med säga att livet för det mesta ändå är rätt bra nu.
Men ändå är det något som skaver. Jag blir irriterad på min sambo som inte söker tillräckligt många jobb (enligt mig....), jag önskar att vi kom framåt med huset i lite högre takt, jag önskar att vi inte blev oense om ansvaret för dottern så pass
ofta som vi blir, jag önskar att jag kunde åka och träna med gott samvete och inte känna att jag måste stressa hem. Jag önskar att vi såg varandra lite mer, att vi hade lite mer närhet i relationen, att vi pratar mer med varandra.
Igår var det som att bitarna började falla på plats. Jag har trott att jag kanske längtar ut, men egentligen är jag nog bara vilse. Fyra års kamp och direkt in i småbarnstiden, inte vore det så himla konstigt om man tappar sig själv på vägen? Här har
vi livskrisat i fyra år och egentligen inte tagit oss ur det innan bebis kom och vi fick fullt upp med henne istället.
Sally hjälper oss att läka. Alla sår vi bär inom oss försvinner sakta men säkert. Mörkret känns så avlägset nu. Och om möjligt ser jag ännu tydligare nu hur långt nere vi var. Men ju längre upp jag kommer desto mer inser jag att jag inte längre vet vem
jag är. Vem är jag när jag inte mår dåligt? Vad ger mig livsglöd och vad får mig att känna mig som mig själv igen?
Jag är rädd för att fastna i ett tänk där jag lever genom min dotter. Hon är mitt allt men jag vill inte lägga över beroendet av min lycka på henne. Jag vill leva för mig. Hon kommer alltid vara en stor del av mig och mina dagar men jag vill också ha en del av mig själv som bara är jag. Det är viktigt av flera anledningar. Både för att jag ska kunna må bra och för att kunna vara en bra förebild för min dotter.
Jag tror även att vi tappat bort oss lite i relationen. Vi går ofta runt var för sig, djupt försjunkna i våra egna tankar. Vi lyssnar inte helhjärtat på varandra längre. Vi stirrar ner i telefonerna en stor del av tiden och visar kanske inte hur
mycket vi tycker om varandra. Jag tror vi har en del att jobba på. Men kanske måste vi hitta oss själva innan vi kan hitta ett vi?
Det var ändå som att något lättade när jag insåg det här. Jag släppte pressen på att allt måste vara bra och att det är okej att fundera över hur jag och vi vill leva. Jag ser framemot att hitta sådant jag tycker känns roligt och som ger mig ett driv.
Kanske får jag göra en lista på roliga grejer jag vill prova på. Att sänka kraven man har på sig själv är ju rätt skönt.
Hur hittar man sig själv igen? Har ni några tips? Någon bok som funkar? Någon blogg som tar upp detta? Har någon känt likadant?