Uppdatering om min syster <3
Några av er kanske minns att min syster också genomgått IVF-behandling? Det började hösten 2017 med att hon drabbades av ett utomkveds och en akut operation för att buken började fyllas med blod. Under operationen upptäckte dom även att den andra äggledaren förmodligen är igentäppt på grund av en tidigare blindtarmsoperation. Jag behöver kanske inte gå in så mycket mer på det men ni kan ju tänka er chocken och sorgen dom drabbades av.
Dom blev i alla fall ställda i IVF-kö. Dom gjorde sin första IVF under våren 2018 och hade en väldigt liknande upplevelse som oss. Kraftig överstimulering, plock av många ägg och många embisar till frysen. Ingen färsk återföring. Förmodligen har vi båda den där PCO-liknande äggstocken/äggstockarna som gör att vi reagerar så kraftigt på sprutorna.
Hur som helst, i och med att man behöver återhämta sig en cykel emellan när man blivit så överstimulerad så hann dom inte göra någon återföring innan semestern. Planen blev istället att göra en direkt efter kliniken hade öppnat och så blev det också.
Vi visste att dom hade gjort en återföring men vi visste också att dom berättar om resultatet när dom känner sig redo för det. Det var både nervöst och spännande. En kväll ringer min syster mig och är otroligt ledsen. "Jag blöder" får hon ur sig. Jag förstår direkt vad hon menar. Dom hade alltså fått ett plus och nu var hon rädd att det var ett missfall på gång. Blödning i graviditet hade hon upplevt förut i och med sitt utomkveds, alltså kändes detta långt ifrån positivt.
Det här var en lördag kväll och vi försökte resonera oss fram till vad vi skulle göra. Jag tyckte inte riktigt att det lät som ett missfall då hon beskrev det. Jag googlade lite och vi kom fram till att det bästa är att åka in till akuten. Att ringa in först vågade vi inte, vi var alldeles för rädda för att få ett nej gällande undersökning. Hennes sambo var bortrest i jobb så jag hämtade upp henne och följde henne in till akuten. Väl där var det inga problem att få komma till gynakuten. Jag gissar att det beror på att hon dels haft ett utomkveds året innan och att dom dels hade det väldigt lugnt den kvällen. Vi satte oss i väntrummet i kanske tio minuter innan hon fick komma in och lämna blodprov, för att sedan skickas vidare till gyn.
Hos gyn fick hon göra ett ultraljud och äntligen fick vi se ett hjärta som pickade på. Vilken lättnad! Den lever! Läkaren kunde inte hitta varifrån blödningen kom och tyckte att allt såg bra ut på ultraljudet. Embisen hade rätt storlek och hjärtat slog bra. Vi fick åka hem igen.
Jag minns inte exakt om blödningarna hann avta innan dom ökade igen men en vecka senare var hon tillbaka på gyn för en undersökning då blödningarna blivit värre. Då kunde läkaren hitta ett hematom (typ ett blåmärke) på/i livmodern. Det var alltså detta som orsakade blödningarna. Området med blod blev tillslut så stort att det omringade embisen. Som jag har förstått det så ökar risken för missfall kraftigt och det slutade med att min syster fick börja med mediciner för att minska risken för blödningar (men istället öka risken för att embisen skulle få en blodpropp). Inget av alternativen var särskilt bra men det här var deras chans att rädda embisen. Under några veckors tid fick hon ta medicinerna och leva med oron att något kunde gå snett.
Tillslut avtog blödningarna helt. Ultraljuden visade att embisen växte som den skulle och verkade må bra där inne. Så skönt att höra!
Jag hade aldrig hört om det här innan men det visade sig att man har en förhöjd risk för detta när man har gjort en embryoåterföring. Lite osäker på varför men tror det hade att göra med att slangen kan reta upp slemhinnan och att embryot kan hamna längre ner i livmodern än vid en "normal" befruktning. Men ni får gärna läsa på själva om ni är intresserade, jag är som sagt inte helt säker.
Min syster har gjort rätt många ultraljud vid det här laget (typ 7st tror jag) och lillen verkar växa fint i magen. Hon är alltså gravid, väntar en liten pojke och borde gå in i v30 imorgon om jag har räknat rätt (det skiljer ganska precis 11v på oss). Det är en lyx att få vara gravid samtidigt som sin syster. Så lätt att prata med varandra om hur vi mår och upplever saker och så roligt att drömma om hur kul kusinerna kommer ha tillsammans. När vi köper bebiskläder tänker vi att vi kan låna av varandra och det våran tjej har vuxit ur kan deras pojk ta över. Jag ser verkligen framemot att få träffa honom!! Och ni kan ju även tänka er våra föräldrar som har gått från två väldigt olyckliga döttrar till att ha två barnbarn påväg! Dom längtar något oerhört tills barnbarnen är födda.
Jag ser också framemot att vi kommer vara föräldralediga tillsammans. Det blir kul att hänga tillsammans och mysa med våra små. Varsin liten bebis! <3