Vår väg till ett barn

Åå, det finns så mycket jag vill skriva om men inte har haft ork till. Julen som kom och gick, nyår som passerade, Sallys alla nya kunskaper och hennes 1-årsdag som nyligen har passerat. Och, sambon som har fått jobb!

 

I en tid då livet borde vara på topp befinner jag mig i någon form av ingenmansland där jag inte verkar bry mig om något och bara flyter med och undrar om livet kommer se ut såhär nu. Nu, när jag har barn, sambon har jobb, jag har jobb, huset börjar äntligen kännas trivsamt och många runt mig har det bra, borde jag inte vara lycklig då?

 

Jag läste ett citat för några dagar sedan som jag sparade: 

 

- Nakeia Homer

 

Jag kände mig träffad. Livet har liksom ordnat upp sig på alla plan nu. Jag tror att jag har börjat slappna av. Sambon mår bättre än på mycket länge. Ekonomin är bättre. Dottern är underbar. Jag behöver inte längre försöka hålla ihop oss och allt runtomkring oss. Jag känner mig inte längre ensam med dottern, vi hjälps åt nu.

 

Nu är jag så jäkla trött. Så slut i kroppen och huvudet. Så likgiltig och tom inombords. Nästan varje dag funderar jag på om det kommer se ut såhär för resten av mitt liv nu. Varför ska man leva ett liv som ser ut såhär? Där man aldrig känner ren glädje, men inte heller ren sorg. Ingenting KÄNNS.

 

 

Jag börjar inse hur det är att vara deprimerad på riktigt. Det kanske är lite fel uttryckt, jag har varit deprimerad tidigare, under kampen, men då har det ändå funnits anledningar till att må dåligt. Det finns det inte nu. Jag har massvis med anledningar till att må bra, men ändå kan jag liksom inte snäppa mig ur min sinnesstämning. 

Det finns stunder som är bättre, typ på middagar med min familj, när dottern kryper upp i knät och vill kramas eller när jag umgås med en vän och liksom inte får utrymme att tänka efter så mycket. Men en stor del av dagarna på jobbet, och tyvärr rätt ofta hemma också, så kommer tomhetskänslan. Känslan av att inte riktigt ha någon mening med livet. Jag går på autopilot, levererar på jobbet, umgås med dottern, lagar mat, äter, handlar. Allt funkar på något vis, men det är liksom inte mer än så.

 

Efter år av överlevnad vet jag inte längre vem jag är, vad jag vill eller vad jag ska göra. Jag förstår att jag inte mår bra och ska söka hjälp. Jag vet bara inte vad jag ska säga. Jag vill att dom ska kolla alla mina värden, kanske har jag brist på något? Rubbningar i sköldkörteln? Eller så är jag deprimerad och behöver hjälp med det.