Vår väg till ett barn

 

Det senaste halvåret har varit bra och det känns som att allt bara blir bättre och bättre. Semestern var bra och jag tror att det var den som behövdes för att vi tillslut skulle landa i allt. Det tog 1,5 år efter förlossningen innan vi började leva igen. Det är rätt lång tid. Jag funderar lite på om man kan få en mild förlossningspsykos? Eller depression kanske? Känns som att något har varit tokigt i alla fall. Vardagen fungerade men jag tyckte synd om andra som väntade sitt andra barn och kunde för mitt liv inte förstå hur man frivilligt ”skaffar” mer än ett barn. Men det lossnade i höstas. Nu förstår jag och längtan efter ett till har börjat komma. 

 

Under hösten har jag börjat trivas allt bättre i vårt hus, vi har skolat in Sally på förskolan, jag har startat ett eget företag, jag har sökt och fått ett nytt jobb (börjar på måndag), jag har lämnat dom prover som krävs innan syskonförsök och vi har haft ett obligatoriskt psykologsamtal med kliniken. 

 

Det blev lite väl mycket samtidigt nu innan jul så därför har jullovet mest gått till vila och sovmorgon. 🙈 vilket känns bra!

 

Planen är att dra igång syskonförsök vid nästa mens, vilket är om 2-3 veckor. Känns som skitdålig tajming med tanke på att jag börjar på ett nytt jobb nu. Men det får helt enkelt vara så. Vill göra det jag (vi) känner för att göra, inte vad man ”borde” göra.

 

Så tankarna har börjat snurra igen. Jag märker att jag faller in i IVF-stressen ganska lätt. Pulsen går upp, jag funderar på hur många försök som kommer krävas, om kroppen kommer samarbeta och om pengarna kommer räcka. Jag funderar på hur mycket vi kommer orka och hur jag kommer hantera ett (eller flera) eventuellt minus.

 

Men samtidigt är det en helt annan känsla denna gång. Det är inte livsavgörande på samma sätt den här gången. Det står inte mellan barn eller barnlös, det står mellan ett barn eller två barn. Stor skillnad, åtminstone för oss.

 

Mensen har varit som en klocka senaste året men har såklart börjat strula nu på slutet 😅 jag vet inte om jag har haft ägglossning än och har jag inte det så är den ganska sen.. så vi får se när mensen kommer... jag försöker att inte stressa upp mig över det. Den kommer förr eller senare och vi kommer få göra återföring, någon gång kommer det hända. Inte alltid lätt att tänka så men övar på det.

 

Finns det något ni funderar över? Något ni vill att jag skriver om?